Skriet från vildmarken - en överraskande upplevelse 2013 Den 4 oktober 2013 blåser det varma sydvästliga vindar med duggregn i luften när jag i kvällningen kryper in i tjädergömslet. Veckan innan hade jag observerat sex tjädrar på lekplatsen, så höstspelet borde därmed vara på gång Några korpars klongande läten hörs i närheten och en sparvugglas märkliga höstläte signalerar från en grantopp. Men den förväntade inflygningen av tjädrarna till sin lekplats kommer inte under kvällningen medan skymningen faller.

I gömslet är det mörkt som i en kolkällare, så jag tänder campinglampan och plockar upp den senaste forskningsrapporten om biologisk mångfald som jag tänkte läsa. Fortsätter med att göra i ordning sovsäcken och renskinnet, lägger anteckningsblocket och kikaren i ena hörnet av gömslet, strukturerar utrustningen så att jag vet var jag har den i mörkret. När allt detta är klart börjar jag läsa rapporten i ficklampans behagliga sken. Den ger en ganska mysig tillvaro i mitt lilla krypin bland storskogens vajande hänglavsgrenar. När klockan blivit halv åtta och jag kikar ut genom gluggarna i gömslet är det bara ett ogenomträngligt mörker jag ser, jag lägger ifrån mig rapporten jag just läst, släcker lampan, och skall just till att krypa ner i sovsäcken. Då bryts plötsligt  den kompakta tystnaden av ett genomträngande skrik, ett skarpt skällande som skär genom nattens mörker. Jag hoppar till av överraskning - vad ända in i ........... är detta, far en tanke genom huvudet. Minuten efter det skarpa varningslätet åtföljds detta av ett utdraget yyylande från en varg. Vargylet tilltar i styrka och omfång, som får följden att en till varg börjar yla, och en till, och en till. Ylandet tas upp av flera individer och rena körsången startas av en vargflock mycket nära mig, 250 meter söder om mig på en myrlagg (skulle det visa sig senare, då jag också får veta att det är revirets alfapar med 5 ungvargar jag hör) på myren sitter nu en hel vargflock med sju individer, och med gnällande, gnyende och ylande läten som genomslagskraftigt hörs de vida omkring över skogslandskapet. Jag blir totalt överraskad. Men jag borde inte bli det eftersom färska vargspår, liksom även järvspår, ofta korsar mina skidspår under mina 12 timmars tjädertaxeringar, från gryning till skymning i vinter-/vårlandskapets skidexkursioner i dessa marker, där jag även lagt upp matdepåer i skogen för långa tiders övernattningar under mången dygn, utan att få höra så mycket som ett yl från nån varg. Men att jag skulle få uppleva en vargflocks ylande på bara några 100-tals meter håll ifrån där jag nu ligger blir ändock en total överraskning. Det konstiga är att jag blir inte rädd, inte ens skärrad, eller på nått sätt upplever obehag. Tvärtom känner jag en tillfredsställelse att känna vildmarkens ljud intill mig. För just känslan av vildmark kan inte bli mer tydliggjord än av en vargflocks ylande. Skällandet och ylandet i olika nyanser och styrka pågår en bra stund innan det tystnar. Jag sitter länge förundrad och avvaktande för att höra om dom närmar sig mitt tillfälliga boendet i skogen. Men höstnatten förblir åter tyst mellan vindbyarna, så jag kryper ner i sovsäcken och somnar med vetskapen om att det är få förunnat att få uppleva detta. Vaknar så mitt i natten och lyssnar spänt, vargflocken har nu dragit längre norrut där deras ylande åter hörs. Somnar om igen, vaknar i gryningstimman och hör nu vargflockens ylande långt bort i horisonten, som sakta ljusnar. En vargflocks ylande kan höras under gynnsamma förhållanden ända upp till en mil, kanske är dom så långt borta, kanske inte. Några tjädrar hör jag inte, men sak samma. Skriet från vildmarken uppväger ändock det mesta...... Göran Rönning